Laris Strunke
Laris Strunke (1931-2020)
Laris Strunke ställde ut ett enormt tuschkonstverk på konsthallens fasad 2016 samtidigt som han hade en utställning i Skulpturgalleriet med tuschteckningar som byttes ut varje vecka. I våra konstnärssamtal på Körsbärsgården berättade han om måleriet och målade live inför publik. 2018 deltog han i utställningen Portable Landscapes på Körsbärsgården och han är ständigt aktuell i Skulpturgalleriet.
Laris Strunke föddes i Riga i Lettland och kom hit som 14-åring, i en guppande flyktingbåt, där han beskrev att ”pappa krampaktigt höll en stor duk i famnen, för att rädda något av konsten från färdenelandet.”
Sin första konstutbildning fick han säkert av fadern som var konstnär, men sedan var det Academie Libre (svensk konstskola grundad 1946 av konkretister, bl.a. Lennart Rodhe) och så Kungliga konsthögskolan 1954-59. Där fick han Ragnar Sandberg som lärare som förblev en god vän ända fram till dennes död. Det var hårda skolor. Konstnärlig moral. Konsten på liv och död.
Under sin tid på skolan arbetade han också som teaterdekoratör och senare i livet skulle han komma att återvända till detta monumentalformat i måleriet och omsluta betraktaren med sina målningar.
Laris Strunke debuterade med en separatutställning på Svenskfranska konstgalleriet i Stockholm 1959 och har sen fortsatt ställa ut i Sverige, Italien och Lettland. Många minns kanske hans utställningar Interiörer på konstnärshuset i Stockholm 1982 samt Klyfta på Konstakademien 2017.
Tillsammans med Livskamraten Eva Lange tillbringade han somrarna på Gotland, först under många år i ett hus i Sproge där hans enorma målningar blev till på salsgolvet. Husets gamla stentrappa blev ett av Laris återkommande motiv. De senaste somrarna inkvarterade de sig på Holmhällar pensionat vid havet. Laris miste nästan all sin syn de sista åren i livet men fortsatte ändå att måla, mest i tusch och kol. Under 70-talet fick han möta den kinesiske kalligrafen Tien Lung, något som betytt mycket för Laris Strunkes måleri. ” Penselns kropp, mängden tusch, penselns lutning och attack mot pappret skapar formen.”
”Vad är det jag ser? frågade sig Laris. ”Och vad är det jag inte ser på grund av mina blockeringar? Verkligheten är större än jag kan uttrycka. Därför håller jag på med det här. Hoppet finns kanske, kanske kan jag lägga till något.”
Laris Strunke var medlem av konstakademien från 1987 och mottog Prins Eugenmedaljen 2001 samt Egron Lundgrens medalj av Konstakademien 2002. 2003 fick han Lettlands högsta civila utmärkelse, Tre stjärnors orden. Han finns representerad på bl.a. Moderna museet, Göteborgs konstmuseum och Lettlands nationella konstmuseum i Riga.
”Jag använder måleriets elementa; färg och form. Jag målar tills jag kommer fram till något. Sedan kan jag ifrågasätta det.”
Laris Strunke gick bort 27 oktober 2020.